Rastlös och kvävd

Det är så underligt att sitta här i Mölnlycke, när min själ är i Sunne och mitt hjärta i Ljungby/Tylösand (och även delvis i alla andra små orter där vänner bor). Det är som om kroppen ofrivilligt är fast mellan två platser, inspärrad i någon sorts syrefattig klyfta mellan två bergstoppar. Att hoppa från den ena till den andra har varit så underbart under läsåret. Men att börja kana ned för ena branten och tillbaka in i vardagen före Sunne, Broby Grafiska och speciellt innan världens finaste gav mig den där ödesdigra pussen på pannan, känns så ogripbart. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja ta vardagen, mitt gamla rum vore kanske en början. Har inte ens orkat packa upp mina kläder sedan vi tog bilen ned med alla mina prylar från Sunne, i början av juni. På något vis känns det som om min vistelse blir mindre definitiv av att de ligger där orörda i en enda röra i flyttkartongen.

Mitt skinn känns stramt och urvuxet här och tanken på 48 mil skrämmer livet ur mig.