Dagboken/The Notebook

Snälla, kan folk skippa att tipsa mig om lyckliga filmer där folk dör i slutet? Jag tål dem inte, faktiskt. Det finns få saker som rubbar min värld så starkt som döden. Jag får panikattacker, jag vill kräkas och blir snurrig. Att det räcker med en så oskyldig och "oäkta" sak som en film gör inte saken bättre. Under mitt liv har jag inte behövt besöka en enda begravning och jag undrar om detta egentligen varit till min fördel? Antingen det, eller så hade jag sprungit framför första bästa spårvagn efter en. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv och jag blir tokig av att inte kunna kontrollera mig själv i situationer som dessa. 

Min största fruktan är att försöka somna nu. Tidigare erfarenheter tonar upp sig framför mig och scenariot där jag ligger sömnlös och stirrandes i taket för 4 timmar känns alltför välbekant. Jag vill inte påstå att jag har en starkare fruktan för döden än någon annan, men jag tycks bara inte kunna få det ekande ordet utom räckhåll för mina öron. Lönlöst är det att försöka upprepa att alla tankar är borta i morgon eller att livet är det där viktiga som bör befinna sig i huvudet. Det enda som tycks hjälpa är att skriva, vare sig det är ett sms som förblir oläst till i morgon bitti eller det här blogginlägget så hjälper det. Jag kräver ingen respons eller motreaktion, ibland blir det nog till och med värre om någon ställer sig och mästrar. Talar om att alla känner såhär, snälla jag vet det. Att någon talar om att jag har tusen och åter tusen saker att leva för, jo tack det vet jag också. Jag är trött på människor som (omedvetet eller ej) försöker lära mig eller intala mig saker som jag redan vet eller som jag inte har något som helst intresse av. Det enda jag vill är att kunna att skriva en rad eller två om allt och inget. I detta fallet allt. 

Ps. Dagboken får noll guldstjärnor, solar eller tummen upp