Sista dagen på året

Jag känner mig på något sätt tvingad att göra en sammanfattning av året som gått. Men det ni, det tänker jag inte bjuda på! Finner det mycket roligare att läsa andras än att skriva en själv och det förstnämnda är heller inte särskiljt roligt. Kan dock påpeka lite saker som varit roliga under året.

• Resan till Teneriffa med mami och papi
• När snön äntlingen kom i stora lass i mars
• När vi trotsade kylan och inledde grill- och vattenpipesäsongen
• Balen såklart och köpet av balklänning
• Studenten är ännu självklarare!
• Det blev juni och vi stack till Peace and Love
• Antagningsbeskedet från Broby Grafiska
• Flytten till Sunne och alla fina människor jag har fått träffa
• Cult of Lunas spelning

SÅ! Mer får ni inte. Nu skall här skrivar insköpslista och handlas vid kl 15.

Min mobil förtäljde

Nära Lejonslättsgatan
Man
Badrumsfönster
Trimmer?
Hårig
Höfthöjd


Nu har jag rensat anteckningar, hela in/utkorgen och skickade meddelanden. Några guldkorn har dock fått stanna.

Vad jag inte vet

Ibland är det fint att tänka på alla de saker man inte vet om. Händelser som gått en obemärkta förbi, passerat då man blundat eller tassat tyst bakom ryggen. Händelser som kanske skedde för att jag uteblev någonstanns, antingen dök jag inte upp eller valde en helt annan väg. Det blev ett fint samtal om detta inatt, som höll mig vaken till 6-snåret och följde sedan med mig in i sömnen. När jag vaknade vid 12 möttes jag av en tanke som verkade ha hängt över mig hela natten och bara väntat på att jag skulle öppna mina sömniga ögonlock. Gäspande och något huttrande på grund av kylan i rummet gned jag gruset ur ögonen och stirrade såklart rakt in i frågan: Var vore alla om jag aldrig någonsin existerat?

Halp!

Hallå, här försöker jag vara snäll mot min blogg och gör en såndär bild där uppe, ni ser va? Varför ligger den utanför ramen, why?! Jag gjorde den faktiskt sådär bred som den max får vara, men den borde väl ändå inte förskjutas? Åh jag är en sådan teknisk idiot.

När jag steg av bussen i Mölnlycke för inte mer än en halvtimma sedan fick jag nytt hopp om de boende här. En man som steg av före mig vände sig om till mig och med lätt brytning hälsade han "En god fortsättning till dig med!", vilket gjorde mig alldeles varm inombords, det finns hopp om Mölnlycke trots allt. Jag tackade, log och sa glatt "Detsamma!" sen spatserade jag vidare i vintermörkret och försökte undvika risken att halka av ungefär varje steg jag tog. Fasiken vad vi kan lära av andra kulturer, vi svennar måste sluta vara så kyliga som en norrländsk vinter är. Mannen i gul täckjacka gjorde verkligen min kväll. Tack för det!

"Jag älskar och dig"

Att skicka sms på fyllan är alltid lika ångestladdat för mig. Det spelar ingen roll hur lite eller hur mycket jag har fått i mig, instiktivt mår jag dåligt då jag plockar upp mobilen och går igenom de där orden som ska skrivas ned. Det spelar ingen roll om jag lyckas stava allt perfekt, knåpa ihop sammanhängande meningar eller undvika pinsamma utskick. Det känns alltid lika pinsamt. Pinsamt på grund av erfarenheten att vanliga sms har lett till ovanliga, som har lett till missförstånd. Gårdagens underligaste sms stod dock inte jag för som tur är, en vän till mig erövrade min mobil och skickade "jag älskar och dig" till en annan. In där mellan "älskar" och "och" skulle "Jesus". Så mycket roligare det vore om han hade fått med det ändå, undrar om jag hade kunnat få ryktet som tjejen som älskar Jesus och hela mänskligheten på fyllan. Det hade varit något!

Döden om tre

Döden har konstant knäppt mig på näsan under de senaste dagarna. Gjort grimaser bakom ryggen på mig, min mamma och på mina morföräldrar. När vi åt frukost kändes det som om den tog skepnaden av den där irriterande fågeln som kalle Anka battlar i Disneys julafton. Döden for runt, kröp under bordet och krashade in i fönstret. Drog i mitt öra och nafsade min morfar i knät. Det är inte så att de båda ligger inför döden, men visst är det väl så med dem som med många andra gamlingar. Allt de kan forma i sin mun är "ock ock ock" eller versioner av detta uttryck.

Tiden hos mina morföräldrar flyter fram likt seg, kall honung. Fastnar längs väggarna med desperata handavtryck och gör så att strumporna kletar sig fast i golvet. Det är dött, helt enkelt. Här har döden någon annan sorts roll, den stoppar upp tiden som för att irritera eller för att låta de gamla komma ikapp med knappa steg.

Jag drömde om helvetet. Det var vackert format som en saltgrotta under jord och under hav, med ett lagunaktigt sken av blått och grönt. I drömmen minns jag att känslan av att stå där var otroligt befriande och nästan majestätisk. När jag tog några steg ut på en liten avsats kunde jag se hur människor lät sig själva glida ner i det turkosa djupet, alla verkade så underbart till frids. En efter en kom bakom mig och tog klivet ut mot okända mål, lät kroppen sjunka långsamt ner och bort från den fuktiga avsatsen. När jag tillslut vände mig om såg jag någon jag kände i min egen ålder och jag minns fortfarande hur en explosion av känslor rusade ur mig. Det vi gjorde i grottan var att ta livet av oss, igen och igen och igen.

Döden om ett, döden om två, döden om tre. Detta är anledningen till varför jag håller mig undan gamla människor som visar det minsta tecken på svaghet eller sjukdom.

Mitt ointresse

Är ganska så nyss hemkommen från mina morföräldrar i Oxelösund efter en 3dagarstripp. Jag blir alltid lite bitter efter att ha kommit hem från dem, bitter och eländig. Under tiden jag hänger där i deras lägenhet känner jag mest likgiltighet och tristess och precis innan vi kör in på uppfarten, någon sorts barnslig lycka. Det är en konstig resa det där, att gå från att överentusiastiskt hälsa på dem, insupa stämningen som doftar damm, fyller mina lungor med den och sedan packa ihop, rusa därifrån och själviskt hoppas att man inte ska behöva träffa dem på ett år igen. Det är inte så att jag inte uppskattar mina morföräldrar. Jag har bara inte det där intresset för äldre och deras o så gudomliga erfarenhet av livet. Det jag har fått ta del av hittills har mest varit odrägliga historier om folk de känt men som numera ligger någon meter ner under jorden. Min morfar tycks leva genom andras livsöden, medan jag vet att han själv har varit en sju helvetes karl, rest runt och gjort en del häftiga saker. Det är hans historier jag vill höra, om honom. Inte om kvinnan som brukar jogga förbi deras hus varje dag mellan klockan nio och tio, som är dotter till Herr Blomkvist som bodde på Norrgården ute vid udden där, du vet. Hans fru fick cancer, vet du, lämnade efter sig 3 barn. Fast Blomkvist fann sig en ny flicka och barnen fick en fin uppväxt ändå. Din bror gick ju i realskola med hans ena son, det minns du väl! vänder sig morfar till min mamma. Hon ger en efterforskande blick långt in i minnet, säger nej, det kommer inte jag ihåg... Jag umgicks inte med dem.

Det märks att jag är min mammas dotter, så att säga. Hon var den där flickan som tyckte bättre om att promenera ut med hunden till skären och titta på sjöfåglarna en hel dag, istället för att gå på dans. Eller det är så jag tror att hon var, det är min bild av henne som hon har godkänt på många punkter. Hon är naturlig, okonstlad och inte allt för intresserad av vad som försiggår i världen omkring oss. På dessa tre punkterna skiljer jag mig dock drastiskt från henne. Med en pappa som anser att allmänbildning är den viktigaste egenskapen hos en människa, kan man inte undvika världen. Med en uppväxt som har svängt mellan snäll Isa och dum Isa, kan man inte vara okonstlad. Och till sist, med en tid då allt mer eller mindre handlar om utseende har jag gått miste om det naturliga, det orörda. Men den egenskap som förenar mig och min mamma allra starkast är vårat dåliga minne av människor. Människor som kanske fanns där, men som just då inte hade något speciellt med mig eller henne att göra. En person vars livsöde är så dramatiskt att alla snattrar om det rör inte mitt intresse om inte denna person stått mig mycket nära. Jag bryr mig inte, helt enkelt. Det är inte min uppgift att berätta historien om Karl Alfredsson från Måsskär, han vars öde jag kände till genom en minnesruna i lokaltidningen.

Klappat och klart!

Om tjugo minuter är officiellt julafton över och juldagen inledd.
Nu var här klappat och klart, ätet och drucket till att vi nästan spricker. Min morbror bjöd på kalkon och till efterrätt fick vi cheesecake så underbart god att jag höll på att trilla av stolen. Kalkonen gick inte heller den av för hackor, min morbror är riktigt riktigt duktig på att laga mat. Det är underligt att vi inte har firat jul tillsammans tidigare, jag hoppas att detta var året då en framtida tradition skapades iallafall och att de kommer på ickejulbord hemma hos oss nästa år.

Även fast vi sa att det skulle vara ännu en klapplös jul utan för stora inköp, håller vi aldrig vad vi lovat. Speciellt inte min mamma, vilket iof bara är fint och gulligt. Saker jag har stått utan under hösten är bland annat ett strykjärn och en elvisp. Tada, paketen bjöd på bägge! Pappa var noga med att understryka att det faktiskt var han som hade köpt dem, på Claes Olsson såklart. Annat som som kom i mitt innehav var en solstol, som tillsammans med en fårskinnsfäll blev perfekt som tv-stol. Och tänk i vår när jag kan sitta och glida i den vid grillning! Sen mina vänner, fick jag en termos med två koppar! Hur genialt är inte det? Jag har funderat lite på att köpa mig en ny, men då är det bra med en mamma som verkar läsa ens tankar. Så, vem vill dricka varm choklad med mig? :)

Hoppas julafton var fin för er alla!

Ps. Jag saknar Sunne, snö och alla fina människor där uppe!

Från alla mina jag, till alla era nin

Fragment

Jag har väldigt tråkigt denna dag, det kan jag medge. Men jag har ändå tankar jag vill få nedskrivna som betyder något, bara det att jag just nu har noll koll på hur jag skall formulera dem. Inatt drömde jag till exempel massor, men drömmar är känsliga och sköra och jag vill inte förstöra min upplevelse. Dessutom lyckas den undvika mina försök att fånga in den varje gång. Som en svag doft förd av en lätt bris lockas jag för att sedan lämnas tomhänt och tomtänkt. Den vill verkligen inte bli hittad i sitt hela jag, utan lämnar små flisor som jag trampar på här och där. Fastnar i mitt finger och leder mig in i ännu ett försök att återskapa något helt utav ett litet suddigt ögonblick. Ibland funderar jag över om det vore en besvikelse att minnas en hel dröm. Om det vore som att äta hela kakan men att ändå ha den kvar. Att uppleva något väldigt intensivt under en dröm, nästan skrämmande verkligt, för att sedan vakna och kunna återberätta allt exakt. Kan man återuppleva en dröm i vaket tillstånd på sådant vis? När jag vaknade imorse var de få orden som sades och känslorna ur min dröm så sanna, som spegelbilden framför mig. Men genom logik och folkvett insåg jag snabbt vad jag gått miste om i det verkliga livet. Förutom några få nedskrivna ord, en tvist av dem och mina önskningar, så var allt lika sant som doften av vår under december.

Att komma hem

Nu har jag spenderat nästan tre dagar hemma och har redan börjat fundera på saker jag har/ inte har saknat efter flytten till Sunne.

Saknade:

1. Badrummet.
Att dels ha ett alldeles för sig själv, att glömma städa det utan att någon klagar på en, att kunna sprida ut sina saker överallt. Framför allt saknar jag min fina dusch här hemma, den är ingen speciell egentligen men har iallafall en uppvärmingstid på under 5 minuter. Dessutom håller den sig varm genom hela duschandet och man överraskas inte av något kallt och slibbigt duschdraperi som klibbar sig fast på benen.

2. Sängen.
Åååååh ljuva säng. Behöver inte sägas något mer på denna punkt.

3. Vovvarna.
Det finns gånger då jag älskar att ha hundar, andra gånger inte. En fin stund med Jack är då jag kommer hem sent på natten/tidig morgon efter att ha varit ute. Han kommer alltid tassandes ned för trappen, hälsar mig välkommen och så sitter vi och kelar i hallen en liten stund tills jag säger "gå upp och lägg dig igen, godnatt sötnos!". Det är få gånger det märks på den hunden att han vill kela, leka eller ens tycker om att man myser med honom. Så man får liksom passa på och nattligt klappande slår tydligen aldrig fel.


Mindre saknade:

1. Småätandet.
Har lyckats få stopp på småätandet sedan jag flyttade till Sunne men så fort jag kommer hem börjar jag leta lite i skåpen. Min mamma är bäst på att handla någon sorts snacks eller bara goda kex som man kan ha ost på. Väldigt onyttigt beteende och jag hoppas att denna julen inte ska förstöra min nyvunna nyttigare attityd.

2. Tristessen.
Jag hade helt glömt hur fruktansvärt tråkigt vårat hus var. Spenderade ungefär en timma liggandes i min säng och stirrade upp på mitt vita tak. Visserligen var detta ganska givande på tankeplanet, men jag hade hellre gjort något konstruktivt.
Alltså faktiskt, jag dör lite av all tristess.

3. Telefonen.
Herregud, telefonen på mitt rum har gett mig otaliga hjärtattacker i mitt unga liv. Idag väcktes jag av den för miljonte gången och jag genomled ett ringade som aldrig ville ta slut. Det tjöt i mina öron och jag kurade ihop mig under täcket som en liten boll. Nu snackar vi telefonsignalen sänd från helvetets avgrunder.

De jävlarna!

Kent alltså, bandet. De jävlarna, alltså. Jag har alltid gillat dem och nu har jag upptäckt att deras senaste skivor är lika mumsiga som de jag spelade sönder i trettonårsåldern. Såg en annons från Bengans att de har gett ut en samlingsbox med alla skivor, bonusspår och de har alla fått nya omslag. Kalaset kostar 400 kr, det är ju ingeting! Blir nog att kila dit under mellandagarna tillsammans med pappa. Det är en såndär tradition vi har tillsammans, den är inte bunden till något speciellt datum, eller ens årstid. Den bara sker när vi känner för det. Nu! Nu åker vi till Bengans och shoppar loss på skivor!

Jag sitter och gör folks julklappar. Såhär dagen innan.
Ska gå ner och värma på min vetesäck lite till och fortsätta digga Kent.

Texten som hörde till

Jag orkar inte gå in och redigera tidigare inlägg med bilderna. De är från i söndags hursomhelst och jag hängde nog halva dagen på centralen i Göteborg, dels med Viggen och dels med vänner från gamla dagar.

Vid 19 bar det av till Diamond Dogs för att se Tatty you plus lite fler band. Under en rökpaus där jag endast deltog som sällskap och passiv rökare fick jag se min första utslängning! Visst har jag väl sett folk bli ombedda att gå, men inte med sådant dunder och brak som denne man hade för sig. Han hängde nämligen både bokstavligt och bildligt talat fast i dörrkarmarna då tog säkerhetsvakterna bar ut honom. I horisontellt läge, rakt ut i luften. När de fick loss hans desperata grepp om de kalla stålkanterna föll han med ett brak ned på marken utanför och blev genast grenslad av en av vakterna. Nedtryckt på den kyliga marken låg han som en liten boll och kved. Fan, den mannen måste ha gjort något riktigt uselt tänkte jag. Men jag kunde ju inte låta bli att fnissa lite ändå och rökpauspersonen gjorde detsamma. Den utslängde gav dock inte upp så lätt! Efter att vakterna hade marcherat in igen stod han länge och väl och försökte komma in igen, eller det var vad det såg ut som iallafall. Hans utrop blev mer och mer med rysk brytning och därefter slängdes det in några oförståeliga ord. Utgav han sig just för att vara Stalin? Anklagade han just alla för att vara kommunister, på ett väldigt upprört sätt? Hans ord var tvetydiga och sluddriga.

Det blev en värd kväll, helt klart och jag känner mig lite gladare och säkrare inombords. Kanske blir det en fin jul trots allt? Även om man saknar Sunne och någon att hålla tätt intill?

Söndag!

Guide till att fota hund

1. Placering, använd med fördel kommandot "sitt!", om de inte kan detta, så tryck lite lätt på hundens rumpa tills den sätter sig.

2. "Upp med hakan!" Det är viktigt att hunden sträcker på sin hals så att den ser lång och elegant ut.

3. Finputs, en sista tillfixning och placering av tassar, nosar och fina halsband.

4. Och Tada! Sötnosar!

5 down, 1 to go

Jag ska strax till skolan för att skriva ut min biljett (haha fail!) sedan blir det neråt Sverige resan bär. Nu är jag helt ensam i Mansion, den siste tappre soldaten som försöker hålla fortet uppe mot Epa-raggarna. Vi har tömt alla sopor, dammsugit och piffat till lite. Vad mer finns där att göra? Jag tror nämligen att jag är helt färdigpackad nu och är lite orolig att jag ska komma på något i sista minuten. För jag har redan nåt min gräns i bagage. En väska med kläder, en med julklappar, skor och necessär, min kameraväska och min skolväska med skolprylar. Fyra delar av mitt liv som ska räcka i 3 veckor på annan ort. Tre kameror räcker väl ändå säg? Ett par finskor och min plattång?

04:10

Så sitter jag här, skollös och sömnlös. Imorgon tar jag mig hem mot invanda mönster och kända trakter. Egentligen borde jag sova vid det här laget, men jag tackade just av Alex och tidigare även Egil, Karin och Marianne. Viggen fick en kryapådigpizzaöverraskning tidigare! Synd bara att han typ spoilade den för sig själv, dumt drag Viggen, dumt! Men det var smaskigt och jag hoppas att jag inte drar på mig din sjukdom. Då blir min mamma inte glad!

Jag säger tack och adjö till denna höst och ser fram mot nya äventyr i vår. Nu hoppas jag att alla fina människor här uppe får en fin ledighet var ni än befinner er för stunden. Kommer sakna Sunne och er väldigt mycket när jag traskar runt i Mölnlycke igen.

Och gäst ikväll

Dagen innan dagen. Dagen innan morgondagens dag och gårdagens morgonmorgondag.

Vi slutar för julen imorgon och det känns bra tror jag. Jag längtar hem efter kramar och gamla vänner, snölös julafton och nattliga promenader hem i ett regnigt Mölnlycke.

Jag tvättar för tillfället, eftersom jag missade min tvättid i måndags då jag misstog den för en tisdagstid. Nyss, när jag skulle klicka på nyckeln/upplåsningsmekanismen på maskinen råkade jag trycka igång en av tvättarna igen. Så under tjugo minuter satt jag i väntan i det nedsläckta rummet med mangeln. Om och om igen sjöng jag på Kent's socker och ingen, ingen hör. Och gäst ikväll är Jesus, han har kickat heroin. Och ingen hör och jag sjunger högt och om och om igen. Och ingen hör. Det hade varit så fint om någon just då öppnade den tröga dörren till tvättstugan, tog tysta steg framåt och fann mig där. På bänken, i mörkret, själv. Men ingen hörde och det blev istället en fin stund tillsammans med mangeln, med mig själv som gäst.

Knäppaste traditionen i Sunne

Så, då var sista helgen innan jullovet avklarad! Tyvärr I must say, det blev en jävligt inaktiv helg, men fan det var grymt fint ändå. Långa nätter och korta dagar, sådär som det ska vara. Allt är mysigt här i Sunne nu, verkar det som. Jag trivs så förbannat bra och vill inte riktigt hem, eller jo, jag vill ha pappas griljerade skinka och några kramar. Det vore väl det enda, annars så flyter det mesta på och jag fattar verkligen inte hur en termin kan ha förflutit sedan jag smög in på mitt rum för första gången på Hasselbolsvägen.

Detta sysselsatte vi oss med i söndags:

Antagligen den knäppaste traditionen jag har stött på i Sverige. Shangri La är en underklädersbutik här i Sunne som i år firade 10 årsjubileum av det fina påhittet "halvnakna Lucior i skyltfönstret". Men det var inte så illa ändå, man fick rösta på de snyggaste underkläderna och kunde vara med i utlottningen av något pris. Så fick man ett presentkort också! Måste påstå att det nog var pinsammare för oss som stod och tittade på de avklädda unga tjejerna än för dem själva. De hade ju trots allt valt detta själva. Men att bli mål för någon stackars bonnig ensam killes fantasier ville nog ingen av dem. Sorry tjejer! Det blev ni! Det stod även en man i 40årsåldern och brände av bild efter bild på sin engångskamera, antagligen köpt endast för detta tillfälle.

Glöggkväll

Igår var det glöggmys hos vårat favvis sambopar Alex och Rickard. Det var trevligt! Jag tackar och bockar osv. Klockan 5 imorse stapplade jag hemåt och somnade riktigt, riktigt gott. Upp igen vid halv 12, duscha och sen ta sig ner till stan. Ikväll vankas det halvfest? Jag vet inte riktigt hur det blir, änna. Men alla som är sugna på sällskap är välkommna till Mansion.

Nu tänkte jag bara flasha min extremt fina nya t-shirt från threadless.

Kvällsekvation

sömnig Isa - X = Alex på sömntabletter

Lös den ni!

Den där utmaningen

Just nu verkar det cirkulera någon sort utmaning på allas bloggar. Måste nog säg att den är lite som de där spammailen man fick, som man skulle skriva under med något tjosan och skicka vidare. Men ändock, här har du Rickard, min lilla sjupunktslista om mig själv! Skriven med kärlek under inflytande av 80-talsplaylisten och svartvinbärssaft.

1. Mitt hår
Något som har förföljt mig sedan fjärde klass är mitt hår och den konstanta viljan att förändra det. Jag kan inte längre minnas alla frisyrer, färger och uppsättningar jag har prövat. Allt detta började i 4an alltså, när jag dissade mitt linblonda hår till fördel för kastanjefärgat. Sedan dess har jag aldrig haft en och samma hårfärg en längre tid, med undantag svart. Det svarta höll i nästan 2 år, med några instick av rött. För tillfället är det första gången som jag har lyckats behålla min naturliga hårfärg i ett år! Gratta mig!

2. Favviskänslan
Det finns få saker som är så frigörande och underbart som att gråta. Det är nog min favoritkänsla, även o0m det är förknippat med negativa saker. kan nog bero på att jag helt enkelt har accepterat att jag gråter så fort jag blir upprörd på något vis. Och det i sin tur gör mig till exempel ännu argare, wiho!

3. De dära killarna
Alltså, ja, ni killar är ju faktiskt bäst enligt mig. Eller normalast? Äsch, jag har alltid umgått mer med killar än tjejer efter en överdos i allas våran favorit era mellanstadiet. Antar att detta märks litegranna, men det känns skönt att alltid kunna vara tjejigast när man umgås med killar ^^

4. Listor listor listor
Vilket underbart fenomen! Jag älskar listor, jag har dem i huvudet, på papper, på datorn. Överallt! Jag tror detta har sitt ursprung i alla de tusen packlistorna man skrivit genom sitt scoutliv.

5. Kläderna då va
Jag är inte sådär värst modig i mina färgval vad gäller kläder och var ännu värre förr. Efter en shoppingdag för några år sedan kom jag hem och trollade fram det ena svarta plagget efter det andra ur mina kassar, inför mammas besvikna ögon. Men min mamma finner ljusglimtar i de mörkaste klädgrottorna och när jag till sist plockar upp ett grått linne ropar hon till "En glad grå! Så fint!". Sedan dess går min garderob under färgkodningen svart/glad grå.

6. Ordning och reda
Bara för att jag älskar listor, älskar jag inte ordning och reda. Speciellt inte städning, det spelar ingen roll hur många gånger det än kommer med på en "att göra-lista", det tycks alltid bli bortprioriterat undermedvetet. Minns hur jag kunde bli hotad med svarta sopsäckar och tal om hur hela mitt rum skulle försvinna ner i en om jag inte tog och städade. Jag gjorde det ändå inte. Det hände en gång att saker började trilla ner i den där svarta historian.. då började jag kanske pilla med något.. sådär sporadiskt.. som att plocka upp en strumpa.

7. Underbara Holland
När jag var 3½ år tog min familj sitt pick och pack och flyttade ner till Holland på obestämd tid. Det blev sammanlagt 3 år och jag är extremt sugen på att flytta ner dit igen. Förhoppningsvis kanske göra en LIA-period där? Vem vet, det vore fett att jobba lite där och se hur saker och ting har förändrats sedan jag gick på skolan Der Lindt och bar papperskrona varje födelsedag.

Nooten/Brook

Det finns de där skivorna man nästan aldrig har lyssnat på, de som kommer fram vid speciella tillfällen och de som man bara har satt igång en endaste gång. Även fast man sällan tar fram dem eller det är andra gången man ger dem en chans, så är de sprängfyllda med känslor. För det räcker att en enda sekund skall spelas upp under en viss tid av ditt liv, för att den ska få en mening så stark att den inte kan beskrivas med tusen ord.

Första låten på skivan Sleeps with the Fishes av Nooten/Brook är ett sådant exempel. Hela skivan är i sig extremt laddad, men just den låten är så inetsad i mitt minnen. Jag kommer dock inte ihåg exakta tillfället, bara känslan som jag hade i kroppen då. Eftersom det är första gången jag sätter igång skivan sedan dess blev jag helt överrumplad av detta känslohav som bara väller över mig och nästan, nästan dränker mig i fiktiva tårar av både glädje och sorg. Jag vet inte vad jag ska tänka om nuet, om igår och om imorgon. Det enda jag känner just nu och vad jag nog kände då, är total ånger och förvirring.

Jag vill gå ut bland de singlande snöflingorna barfota och fly från ett varmt rum.

Google-a seerch

Såhär i ett försök att fly alla saker som väntar på att bli gjorda började googla lite vänner och det slutar såklart med att jag googlar mig själv.

Träffar:

1. Isa Svärd | Facebook
2. Isa Svärd ESMP2B
   
3. Broby Grafiska 08-09 - Sidan 37 - Grafiskt Forum
4. Fröken Svärd i Sunne
5. Gecko.nu
6. Gör det själv - P3 - sr.se
7. En gripen för mordbrand
8. (inte riktigt på plats 8 utan en bit bak) En häftig text jag skrev i Filosofi A
   

Det är vid träff nummer två det börjar bli intressant, nummer 5-7 är fina minnen!

Nummer 2 - Mina fossingar i danskt vatten


Nummer 5 och 6 - Artikeln om projektarbetet

Nästan exakt ett år sedan projektarbetet genomfördes nu! Gud vad tiden går löjligt snabbt. Och att vi sedan blev uppringda av P3 för intervju, haha. Galet galet.


Nummer 7 - GP's artikel om mordbranden i Mölnlycke

Jag har fortfarande inte orkat ladda upp mina bilder från denna dagen på flickr vilket är lite idiotiskt. Har en hel del guldkorn där i högen av bilder.

Julkalendervaka

Gårdagens planer var att på något vis ta oss till IKEA under dagen. Tidpunkten inföll sig vid kvart i fyra, alltså 2 timmar innan de stängde i Karlstad och det är en timmas resväg dit. Förseningen skylls på fredagens bravader på Köpis!




Iallefall! Igår/inatt/idag inleddes som sagt med trippen till IKEA och efter det spårade kalaset ur. Vi lyssnade på Aqua och shoppade loss och stog i kassorna vid stängningstid. Därefter blev det en trång trång trååång hemkörning sittandes i baksätet. Men varm och mysig helt klart. Något sövande dessutom. I Sunne väntade pizzerian på oss och därefter klämde vi in oss i bilen igen och körde hem alla grejer åt alla håll.

Här efter gick det verkligen bara mot galenskap! Det blev film i form av Snatch, Death Race 2000 och även lite Boondock Saints. Där i mellan klämde vi in 3 avsnitt av julkalendern, te, clementiner och julmust. Någon gång runt 03.00 började vi få myror i baken och sprang ut för att göra en ny snögubbe och den blev helt klart bäst i hela världen:

Idén kläcktes att nu när vi ändå var vakna vid 5-snåret skulle vi ha julkalendervaka till klockan 9. Sagt och gjort. Vi satt där ganska trötta hela högen, powernapandes emellanåt, och inväntade det magiska klockslaget. Vi avverkade avsnittet och vid halv elva var jag hemma igen, bestämde mig för att bara sova i 3 timmar för att inte bli för sovvan. Även detta sagt och gjort. Fick upp mig själv igen vid klockan 13 och här sitter jag nu, med världens konstigaste dag i mina händer!

Om jag vore ett djur

Ibland känner jag mig ganska stor och klumpig, tanken slår mig att det vore trevligt om man vore några centimeter kortare och nättare liksom. För det är inte sällan jag känner mig som en bison, inte sådär för att jag anser mig fet eller så, utan bara lite.. klumpig då och då. Jag välter ut glas, jag slår i huvudet på många ställen och gör sådär allmänt dumma saker. Sen så finns ju den där tanken i bakhuvudet med att tjejen ska vara kortare än killen, jag har aldrig riktigt brytt mig om det där, men det är ju sådär mysigt att bli totalt omfamnad och inlindad i någon som är dubbelt så stor som en själv. Jag kan inte påstå att jag upplevt det där sedan jag var liten, liten. Möjligtvis någon enstaka gång i mina dar som tonåring. Fast, som sagt det är inget problem egentligen, bara en såndär liten önskan att kunna krympa ihop till något mindre och mer famnvänligt i storlek. Hursomhelst! Det händer även att jag upptäcker ett litet beteende hos mig som kan liknas vid en igels. Jag klänger mig fast vid folk och släpper dem ogärna. När jag väl hittat intressanta människor stannar jag där. Jag går sällan vidare och smakar på alla olika sorter i godisbutiken, så att säga. Därav känner jag mig som en igel ibland. På så vis kom jag på mitt ultimata power-djur. Ni vet, ett sådant som ska ge er kraft och symbolisera er personlighet. Mitt kraftdjur är helt klart en bisonigel. Här tillsammans med sin vän scubacat och fisken.

Lördagmorgon

Det finns vissa saker som är lite roligare att fotografera än andra. Sen jag flyttat upp till Sunne har det blivit mycket ansikten som fastnat på film, men egentligen är nog inte porträtt något jag tycker jättemycket om. Möjligtvis om de är dokumentära som denna:

Det jag hade glömt bort var hur mycket jag tycker om att fotografera arkitektur och speciellt industri. Jag älskar skitigt och rostigt. Jag hade kunnat förvilla mig en hel dag på Skoghall och likaså hade jag kunnat förvilla mig en hel dag i skogarna kring Sunne. För det finns ett stort nej som alltid skriker inombords hos mig när det gäller dessa två, industri och natur. Det är då de möts. Det finns inget jag tycker mer illa om än när någon har lyckats förstöra ett landskap genom att placera en stor el-central mitt i. Jag verkligen avskyr det och det gör faktiskt, löjligt som det låter, ont inombords då jag ser det. Här är lite mer Skoghall:

Natt

Det är mitt mellan gatlamporna som evigheten finns.
Den sträcker ut sig likt en grå, oformig massa från sitt centrum och smygandes in i ljusskenet.
Det är där jag står.
Lutad mot ett el-skåp med snö under mina fötter och med vattnet framför mig.


Inte en enda gång blev min evighet avbruten eller stoppad.

Studiebesök på Stora Enso

Snö

Bakeri